Allt började 2010. Hon var i Thailand. Hon visste inget då, det var när hon skulle simma. Hon fick inte ut fingrarna ordentligt. Det syntes inget på henne så det vart ingen större sak av det. Men åren/månaderna började gå så märkte man att något var fel. Hon orkade inte. Hon kunde inte hålla i tunga saker. Jag märkte att något var fel och ångrade nu att jag inte sa något. Pappa ångra sig också eftersom båda såg att något var fel. Te.x På sista Maj brukar vi alltid Elda. Men ingen Eld. Vi brukar elda gräs,gå,rensa rabatterna mm men inget av det hände. Vi började ju självklart märka att något var på tok fel så vi sa att hon skulle söka en läkare. Men hon gick bara till små vårdcentraler och dom sa att de kunde vara alla möjliga fel. Men till sist sa Pappa ifrån och hon fick en tid i Falun. Från Falun fick hon remiss till Uppsala. Jag var påväg på Hockeycup i Härnösand när dehär hände. Vi var några mil utanför Sundsvall när pappas syster ringde till mamma. Dom pratade ett tag och sedan såg jag att tårarna började komma på mamma, Hon berättade för pappa att hon hadde fått en muskelsjukdom och jag såg snabbt att pappas tårar började komma. Pappa hadde handen på växelspaken och jag la min hand på hanns och sa -Det kommer lösa sig, de är lungt. Men det ångrara jag nu.